Spinal ben är i linje med varandra i en ordning. Normalt är fram- och bakkanterna på kotor i samma linje med kanterna på föregående och nästa kotor. Kotorna är fästa vid varandra genom skivor framtill och facettleder bak. Många ligament bildar en bro mellan benen för att förbättra styrkan av denna anpassning. Spondylolistes innebär framåtriktad förskjutning av en kota över kotan nedanför. Vid glidning komprimeras ryggmärgen i ryggraden, vilket resulterar i smärta, domningar och brännande känsla i benen. Det är kategoriserat i fem olika typer.

De vanligaste inkluderar glidning relaterad till degeneration i hög ålder; glidning utvecklades postoperativt, och glidning relaterad till medfödda problem med kotor i barndomen. 5 % av människorna har en utvecklingsfraktur på bensektionen som fäster övre och nedre leder (facettleder) på kotorna som ligger på nedre delen av ryggen. Denna fraktur kallas “spondylolys”. Sprickorna är för det mesta oförmögna att sammanfoga eftersom detta område är mycket rörligt.

Men denna fraktur orsakar vanligtvis smärta i tonåren men kan inte leda till allvarliga problem i vuxen ålder. Hos vissa patienter förskjuts den övre kotan framåt över kotan nedanför på grund av fraktur. Detta kallas “ländryggsglidning” eller “spondylolistes”. Spondylolistes kan leda till allvarligare problem beroende på storleken på glidningen. Denna typ av ländhalsglidning relaterade till fraktur kallas medicinskt “istmisk spondylolistes”. En annan typ av ländryggsglidning beror på slitage av ligament i och runt ryggraden på grund av åldrande. Detta problem som ofta uppstår över 40 år hänvisas till som “degenerativ spondylolistes”. Degenerativa ländryggsutsläpp åtföljs vanligtvis av förträngd kanal. Stressfrakturer (spondylolys) kanske inte alltid uppvisar kliniska tecken.

Ibland upptäcks det av andra skäl genom en lumbalröntgen. Om patologin blir symptomatisk är det initiala klagomålet ofta ländryggssmärta. Lumbalglidningar kanske inte visar några tecken även efter flera år av glidning. Symtomen inkluderar rygg- och höftvärk; domningar, smärta, muskelansträngning, svaghet i benen; ökad ländryggskurvatur eller svårigheter att gå. Även om vila kan ge en tillfällig lindring av dessa symtom, ökar smärtan vanligtvis vid uppresning, promenader och andra aktiviteter.

Diagnosen innebär en detaljerad fysisk undersökning av patienter. I händelse av glidningar som orsakar kompression på nerver, kommer patientens smärta och domningar att hjälpa erfarna läkare med diagnos. Återigen ger neurologisk undersökning av patienter information om glidregion.

Röntgenundersökningar är mycket viktiga för diagnos av ländryggsglidning. Huruvida glidningen minskar eller ökar med ländryggsrörelser är viktigt för läkarna för att fastställa behandlingsmetoden. Detta identifieras av röntgenbilder tagna med patienter som böjer sig framåt eller bakåt.

Stressfrakturer är ofta inte möjliga att identifiera med en vanlig röntgen. En datoriserad tomografi kommer att vara lämplig för misstänkta fall. Den slutliga diagnosen av nervkompression relaterad till glidning och stenos av ryggradskanalen görs med MRT (magnetisk resonans). Din läkare kan begära EMG-test (elektromyografi) vid behov.

Stressfrakturer och ländryggsglidningar som inte orsakar klagomål bör följas. Vid lindriga glidningar kommer besvären att lindras med en eller flera av metoderna som vila, smärtstillande och antiinflammatoriska läkemedel, tillfällig användning av korsett och sjukgymnastik. Om ryggsmärta åtföljs av bensmärta och domningar i samband med nervkompression, kan epidurala eller foraminala injektioner övervägas.

Om stressfrakturer i tonåren leder till smärta och begränsar ungdomars aktivitet, bör de genomgå en kirurgisk behandling. Den mest lämpliga metoden bestäms av din läkare. Den föredragna metoden är vanligtvis att stödja med färska bentransplantat för sammansmältning av frakturerat område och att fixera med skruvar och krokar. De erfarna läkarna på vår klinik kommer att utföra denna operation även för en kota. Så kortvarig återhämtning uppnås och våra patienter får sina vanliga aktiviteter utan några begränsningar av ländryggsrörelser.

Vid halka i höga åldrar, om sjukdomen orsakar besvär som inte kan minskas med medicin, ger tecken på nervkompression (fotfall, urininkontinens…) och fortskrider, behövs en kirurgisk behandling. Nerverna i glidområdet frigörs genom kirurgisk behandling och kotorna fixeras till varandra för att undvika progression av glidning. Operationen kan ske framifrån eller bakifrån, eller från någon av sidorna. Återhämtningsprocessen stöds av postoperativa rehabiliteringsprogram. Specialistteamet av sjukgymnaster på vårt sjukhus påbörjar rehabilitering av patienter från första dagen efter operationen. Före utskrivning från sjukhuset får patienterna lära sig dagliga aktiviteter i detalj, t.ex. hur man reser sig ur en säng, hur man går och går upp för trappan.